Text: Skogkattslingan
Picture shows Pan´s Truls
The Norway national cat, which goes back to the days of the Vikings.
The big strong cat, with it´s bushy tail and waterresistance, semilong coat, wich the Norwegian nature, for centurys, without mercy, created. And nature made sure that only the strongest survived cold, snowstorms, ice and rain and continued to make the breed stronger and better adapted to survive, such as; a special coat with thick underwool to keep them warm, with long water resistant guardhairs on the back, hanging down the sides, to keep them dry.
To protect the most sensitive parts of the body a bit extra, these got longer coat, as collar, eartufts, tufts between their toes, also the cheeks and breast got a longer coat, and the long tail.
Big and strong, on high legs, with the hind legs slightly higher than the frontlegs, the Forest cat moves like an athlete and is extremely good in climbing trees, and in fact, almost as good in getting down again, with their head first!
The Forestcats head reminds us about the Lynx. With big ears with tufts on, the expression in the eyes, the strong chin and the straight profile, gives a very strong impression of wild cat and wilderness.
Now you are asking yourself -can I really keep these cats as a pet indoors?
The answer is, without any doubts, YES.
The Forestcat is a social, friendly cat, who likes both human and other cats. Just like other cats, the Forest Cat has a great personality. They are also very intelligent and "speaks" a lot, without being noisy. (Most Forestcats prefer a catcompanion instead of being a single cat.)
The coat is, inspite of it´s length, quite easy to care for, but in the shedding season they can get some smaller knots. During summer, the cats are almost shorthaired, the only thing that make you realise it´s not, is the tail, and the "knickers" (back of hindlegs), who still have long fur.
The tales about the Forestcat are many and it´s mentioned in litterature in very early days.
In Oslo 1938 the first Forest Cat was shown and judged by a very excited judge, named Knut Hansen. Then the second World War broke out and the work to preserve this Norwegian nationalbreed didn´t start again until 1972. the year after -1973- the breed was recognized in Norway, after the Norwegian catpeople agreed on a standard.
The cats were given pedigrees as an experimental breed, and 1976, the Norwegians had about 100 cats registered. the same year, on FIFE´s annual meeting in Wiesbaden, the Norwegian Forest Cat got recognized without certificate status.
But the Norwegian people didn´t give up. when FIFE had it´s annual meeting in Paris 1977, Fredrik Nordane and several others where present, bringing with them a lot of photomaterial and pedigreedokumentation, showing 3 generations of Forest Cats. And this time they succeded, the Norwegian Forest Cat was officially recognised! This event even was covered by the Norwegian TV-news, and the Norwegian people are proud of their National breed, and so they should be!
There has been a big interest for the Forest cat in Sweden, right from the start, but as the Norwegians first wanted to create a good breedingbase for themselves, only cats from third or fourth generations were allowed to be sold out of Norway.
But 1977 the first Forestcat came to Sweden from Norway and many cats have followed him since then and nowadays the Swedish NFO´s are just as good as the Norwegians.
Den stora robusta och muskulösa katten med yvig svans och halvlång päls, vilken den Norska naturen i århundraden skoningslöst avlat fram och fött upp med hjälp av isande kyla, snöstormar, piskande regn och hagelskurar, svält samt rädsla i de norska skogarna.
Moder jord lät endast de kraftigaste och mest välanpassade djuren behålla livet, samt gav dem flera goda egenskaper för överlevnaden.
Speciell päls med tjock underull, för att skydda mot kyla, och de långa vattenavvisande täckhåren, hängande över ryggen och utmed sidorna för att ge skydd mot regn och snår.
För att de ömtåligaste delarna på kroppen skulle få mera skydd fick dessa mer päls, såsom krage, kindskägg, skjortbröst, knickers, tofsar under trampdynorna och den långa ludna svansen.
Päls- och ögonfärger brydde sig Moder jord inte så mycket om och gav Skogkatterna alla päls och ögonfärger som hon hade tillgängligt, dock ej siamesteckningen.
Storvuxen och muskulös med lång kropp och höga ben, där bakbenen är högre än frambenen, är nästan ett måste för att klara sig i vildmarken. Skogkatten rör sig enormt smidigt och är en suverän trädklättrare. Javisst tar den sig ner för egen maskin, oftast då med huvudet före.
Skogkattens trekantiga huvud påminner starkt om lodjurets. Med de stora tofsförsedda öronen, rovdjurets vilda blick från de stora något snedställda ögonen. Den kraftiga hakan och den raka profilen förstärker det vilda utseendet.
Nu frågor du dig - Kan man ha denna katt som innekatt och sällskapsdjur?
Svaret är otvivelaktigt JA. Skogkatten är mycket sällskaplig, kärvänlig och tillgiven sin ägare. Liksom alla andra katter har varje Skogkatt sin stora personlighet. Den är även lekfull och intelligent och småpratar gärna utan att för den skull vara högljudd.
Pälsen är trots sin längd lättskött, men tova då och då vid pälsfällningen kan förekomma. När skogkatten fäller sin päls, ja då fäller den och till slut ser den nästan ut som en korthårskatt där bara svansen och knickerserna visar att den är semilånghår.
Sägnerna kring Skogkatten är många och den nämns tidigt i litteraturen som "Hulderkatten" eller "Trollkatta".
I Oslo 1938 ställdes den Norska Skogkatten ut första gången och bedömdes av en mycket begeistrad kattdomare vid namn Knut Hansen. På grund av 2:a världskrigets utbrott och dess efterverkningar, kom inte avelsarbetet för att bevara denna nationalkatt igång igen förrän 1972. År 1973 godkändes rasen i Norge efter att man enats om standarden.
Katterna bokfördes i experimentstamboken och 1976 hade normännen ca 100 st katter registrerade. Samma år på FIFes årsmöte i Wiesbaden blev Skogkatten godkänd, dock utan certifikatstatus. Klokt nog gav sig inte norrmännen, med Fredrik Nordanne i spetsen. Till FIFes årsmöte i Paris 1977 hade de utrustat sig med ett rikt bildmaterial och dokumentation både från det Norska avelsrådet och från uppfödare, där tre generationer Skogkatt fanns dokumenterat.
Rasen blev godkänd.
Intresse fanns tidigt i Sverige för Skogkatten, men norrmännen ville först skapa en god stam, så det var bara 3:e och 4:e generationskatter som fick exporteras.
1977 kom den första Skogkatten till Sverige, Pans Tuppen.